Så ska digitala skattepengar bäst användas, Eslövs uttalanden bemöts

För runt sex veckor sedan riktade Eslövs kommunikationschef Marie Carlberg hård kritik mot hur mycket det spenderas på webb och IT inom svenska kommuner i en artikel på MKSE.com.

Den kommunale representanten menade att leverantörer som SiteVision stod bakom ett osunt beteende där samma licenspeng och molndrift skulle betalas 290 gånger, en gång per kommun för att förse medborgare med information och tjänster. Något Eslöv valt att motsätta sig när de istället valde att jobba tillsammans med WordPress-baserade Municipio-plattformen på open source och nya leverantören Whitespace.

Nu bemöter Sprintrs VD Daniel Hagenfeldt Eslöv och Marie Carlbergs uttalanden:

Jag är tveksam.

I samband med att Eslövs kommun lanserade sitt nya intranät gjorde deras kommunikationschef, Maria Carlberg, ett uttalande där hon gör gällande att det är bättre att köpa timmar av webbyråer än att betala för en färdig produkt som förvaltas av ett produktföretag:

” – Jag har alltid strävat efter att vi kommuner ska hjälpa varandra istället för att pumpa in skattepengar i företag som tar betalt för samma system lika många gånger som det finns kommuner i Sverige, det vill säga 290 gånger.” 

Den första omedelbara frågan som slår mig är varför det är bättre att 290 enskilda kommuner pumpar in skattepengar i enskilda webbyråer, som sällan är specialiserade, istället för att lägga pengarna på en produkt och ett produktbolag som är experter på ett område och har en produkt som är beprövad och innehar ett stort upparbetat kontaktnät och kompetens för uppdraget.

När en kommun lägger skattepengar på ett produktbolag som har som uppdrag att förvalta en produkt kommer det traditionellt andra kommuner till gagn. När en kommun lägger pengar på en byrå som bara ska sälja en timme en gång till en kund blir pengarna ”lösa skott” som bara kommer den enskilda organisationen till gagn i sitt projekt.

Det innebär att skattepengarna används i en betydligt raskare takt om en kommun väljer att lägga pengar på en byrå åt gången då byråer sällan är experter såsom produktägare är. Därmed blir det fler ”lösa skott” för kommunen att hantera, och fler skattepengar som rinner ut i takt med att den egenutvecklade produkten behöver driftas, utvecklas eller stöter på problem.

Jag tycker det är intressant att väga in aspekten vad en kommuns uppdrag är, nämligen “att utveckla och upprätthålla ett väl fungerande lokalsamhälle, att tillhandahålla allmännyttiga tjänster och samtidigt ha ett effektivt resursutnyttjande” (Källa: “Det kommunala uppdraget” SKL/Lena Svensson/Magnus Ljung). Då blir resonemanget som Carlberg för ännu konstigare. Jag tycker det är ytterst intressant att fundera på om det, inom ramen för verksamheten, är rimligt, om ens tillåtet, att Helsingborg lägger enorma resurser för att ta fram Municipio för att sen låta denna konkurrera med privata leverantörer av intranät, som exempelvis Spintr.

Får, och bör, Helsingborg inta en roll som applikationsutvecklare av en webbplattform när det finns företag som har detta som sin kärnverksamhet? Hur kommer det enskilda skattebetalare i Helsingborg till gagn att Eslövs kommun får en plattform gratis? Utgår de verkligen från skattebetalarens perspektiv? Att de får den gratis kanske till och med kostar arbetstillfällen i en tredje kommun?

Tillbaka till ekonomin och motivationen bakom satsningen. Att utveckla och förvalta en webbapplikation är ett stort och komplicerat arbete. Det är förstås roligt och givande för personerna inblandade i projektet, men det är de facto ett evighetsprojekt att upprätthålla, utveckla och förvalta en modern och högoktanig webbapplikation – och det är rimligtvis ingenting som en kommun borde slösa tid och skattepengar på, anser jag.

Att Carlberg tycker att 290 kommuner då ska vara sina egna applikationsutvecklare och driva dessa typer av projekt känns inte direkt effektivt om vi tittar på hur många skattekronor som skulle läggas ned på detta i Kommunsverige som helhet. Leker vi med tanken att 290 kommuner skulle bli sina egna produktutvecklare blir det svindlande för mig.

Låt oss anta att kommunen rullar ut sitt intranät via Municipio och kanske behöver två personer, två IT-utvecklare, för att förvalta koden och drifta produkten. Medianlönen för en IT-utvecklare är 43 000 kronor per månad. Det vill säga, kommunen skulle därmed betala närmare 100 000 kronor i lönekostnader för att enbart drifta produkten. Per månad.

Jämför vi scenariot ovan med att köpa en intranätprodukt och intranättjänst som Spintr, som kostar en medelstor kommun i storleksordningen 15 000 kronor per månad och som inkluderar all funktionalitet och innovation vi utvecklat under sju års tid och där vi inom denna kostnad hela tiden fortsätter utveckla och uppdatera produkten, så förstår jag inte Carlbergs resonemang.

Lägger vi dessutom till att vår kostnad utöver mjukvaran och tjänsten inkluderar chatt-, mejl- och telefonsupport för redaktörer och drift av hela lösningen blir det ännu mer otydligt vad värdet är med ”open source” för kommunen. I räkneexemplet ovan är inte ens supportdelen medräknad…

En kommun som utvecklar en egen produkt och webbapplikation baserad på WordPress skapar ett långtgående konsultberoende hos organisationen och ett personberoende både i köparledet och i leverantörsledet. Kommunen får inte en centraliserad förvaltning av produkten, inte driftstjänster, inte support och framförallt inte ett nätverk av kunder som alla knuffar på produktutvecklingen. Hur jag än vrider och vänder på det så känns en kommersiell produkt som en långt bättre affär.

Tänk om alla dessa kommuner skulle lägga sina medarbetares tid på att äga och driva utvecklingsprojekt istället för att köpa en startklar intranätprodukt och snabbt få effekt i verksamheten. Det kan omöjligen gynna den enskilda kommunen vare sig när det kommer till skattekronor eller verksamhetsvinst.

Vår drivkraft som tjänsteleverantör är att våra kommunkunder ska lyckas med lösningen så att kommunen fortsätter vara kund. Vi kämpar varje dag för att leverera en bra lösning, att det ska vara enkelt att komma igång för redaktörer, att det ska vara enkelt att koppla ihop oss med organisationens infrastruktur och att vår mjukvara skapar värde för kommunen från dag ett – istället för att föra med sig ett evighetsprojekt där man aldrig riktigt kommer i mål och där konsultleveransen börjar åldras så snart den sista timmen i projektet är levererad.

Min slutsats, baserad på 10 års erfarenhet av intranätutveckling, är att för en kommun att sätta sig i ett konsultberoende, att inte ha central förvaltning, att inte ha support eller drift och att inte ha en leverantör som hela tiden utvecklar, driver innovation och som hjälper dem att lyckas på vägen, kan omöjligen väga upp värdet av att mjukvaran i sig är ”gratis” att införskaffa.

Eller som Helsingborg skriver på sin sida för webbplattformen Municipio, “vi tar inget ansvar för vad som händer om koden missbrukas, eller inte fungerar.”.